Några röster om oss
Min pappa är död – en anhörigs berättelse
Döden är det enda vi människor har gemensamt förutom att vi föds. Att vänta på att pappa skulle dö var lite som att förbereda sig på att föda för första gången – jag visste att det skulle ske snart men inte hur det skulle bli, vad som skulle hända eller hur jag skulle reagera.
Min pappa bodde på Mellannorrlands Hospice, hade gjort det sen i slutet av februari. Ett sjukhusbesök för att tanka upp sig på blod och näring slutade med ett rum där. Jag grät i fyra dagar efter att tillsammans med mamma varit och tittat på det rum han skulle få. Grät ut min oro, ilska och sorg, alla åren av tacksamhet för allt min pappa gjort för mig och min dotter, alla hyllor han borrat upp till mig efter misslyckade samboförhållanden som slutade i egen lägenhet igen och fortsatt skräck för borrmaskinen. Grät för att han. Som var den finaste och bästa pappan på jorden inte längre kunde botas.
Pappas rum var fantastiskt har jag insett med tiden, hade en underbar utsikt över Sidsjön, från sin säng kunde han följa isens farväl och vårens ankomst för sista gången. Han klagade aldrig, min lilla pappa, trots att cancern först åt upp hans skelett och sen hans benmärg, log alltid när jag kom och gav slängpussar när jag gick. Jag fattade ingenting. Mamma flyttade dit och fanns vid hans sida hela tiden och det är en av alla de fantastiska sakerna med Hospice, de tog hand om oss alla. Vi kunde komma och gå som vi ville. Min syster, min dotter och jag har tillbringat mycket tid där. Att ta tåget till Sundsvall blev lika naturligt som att åka till jobbet.
Personalen är ”änglar” i vinrött med foppatofflor. De såg till att min pappa inte hade ont, förhindrade liggsår, puffade kuddar och bäddade med ljuvliga sängkläder. Klappade honom på kinden, smörjde hans torra ben, var alltid så goa och glada. Hur orkar de? Många gäster (här är man inte patient) har de senaste månaderna somnat in och rummen fylls av nya som alla har gemensamt att de inte kan botas från sin sjukdom. Jag har ofta funderat hur det kommer sig att de valt att jobba här, ”änglarna” med foppatofflor.
Här får gästerna den bästa och godaste mat man kan tänka sig. Kockens skratt i köket är befriande och hon behövs, inte bara för den fantastiska maten utan för att hon är den hon är, varm och alldeles underbar. Ibland tänder ”änglarna” i öppna spisen och kör fram barvagnen. De som inte orkar komma ut kan få en konjak på sängkanten. Jag slutade aldrig att beundra dessa ”änglar” och hospicefilosofin.
En läkare sa till min pappa i samband med att han fick beskedet att han drabbats av prostatacancer att han nog hade 5 år kvar att leva. Nu har de åren gått och han somnade in den 6 juni, min lilla pappa. Det sattes den sista tiden inte in några livsuppehållande åtgärder utan ”änglarna” gjorde istället allt för att han inte skulle ha ont och plågas.
Men mitt i all sorg känner jag mig rikare och har mognat som människa. Jag har fått närma mig döden på ett fint sätt, lärt mig att det inte är farligt att möta andras sorg. Ett hospice är som ett eget samhälle i samhället där livet fortsätter med stor omsorg, kärlek, glädje och respekt. Jag är inte rädd för döden längre, men jag vet två saker, att en bit av mig dog med min pappa och att jag ska göra honom stolt genom att bli vän med borrmaskinen. Vi fick vara där med pappa när han somnade in och nu sitter han på trappan till sitt himlatorp och spelar sin saxofon, barbent i solskenet. Saknaden efter pappa är ofantligt stor.
Några röster från oss
Är det inte tungt att jobba på Hospice – och möta alla svårt sjuka och döende människor?
Alla vi som arbetar på Hospice får ofta denna fråga.
”Man skulle ju kunna tänka det, och naturligtvis finns det stunder när man möter ledsna människor att man själv som personal blir berörd.
Det finns också stunder här på Hospice av lugn och ro, glädje och humor, eftertanke och acceptans. Livet fortsätter här på Hospice även om tiden är begränsad, och det känns meningsfullt att vara ett stöd för den som är sjuk och närstående så att livet kan levas tills man dör. Så svaret på frågan blir nej.”
Dessi, undersköterska
”Jag upplever det inte tungt att jobba här på Hospice. Det finns en härlig och lättsam känsla i en fantastisk arbetsgrupp som gör det riktigt roligt att arbeta här. Flertalet intressanta och spännande möten med människor med olika historia bidrar även det till det positiva att jobba här. Att kunna få hjälpa/bidra till att svårt sjuka människor får en så bra sista tid i sitt liv som bara möjligt är fantastiskt! Självklart kan det vara sorgligt och ledsamt ibland, konstigt vore det annars.”
Lars, sjuksköterska
”Här kan anhöriga duka upp en söndag middag eller kaffe och tårta om någon fyller år. Vi har ju haft både dop och bröllop här också, och då är det uppskattat att man kan sitta tillsammans och duka lite fint.”
Jaana, kock
”Nej, resan mot döden när man vet om att den väntar är inte lätt. Det är en utmaning främst för den som är drabbad men också för alla dem som står omkring, närstående och vårdens folk. Först hoppas vi alla på boten – när det inte går får vi ge lindring. I allt får vi försöka finna tröst. Tröst som handlar om en helhet att alltid få finnas med i sitt sammanhang och bli räknad med. Tröst som både famnar bakåt och framåt men inte minst i det nu som är – också när det är svårt och tyngt av trötthet.”
Jan Bränström, präst
”Det är viktigt att alla delar av vad en människa är kan få plats. Kroppen, psyket, det sociala – människans sammanhang bland nära och kära, existensen och det andliga. Som andlig eller existentiell medvandrare (och ibland den som puffar upp kudden) har jag en viktig uppgift bland alla de andra att bidra till att den sista tiden blir så bra som möjligt. Jag känner stor mening i denna uppgift.”
Jan Bränström, präst
”Att få se och känna hur teamet vågar fråga den döende människan om önskningar, förhoppningar, ja drömmar och sedan jobba målmedvetet för att försöka uppnå detta. Att få vara med och se, höra hur man gemensamt kunnat införliva drömmen, önskan som gästen hade. De tillfällen är de tillfällen som man vet att man håller på med rätt sak.”
Åsa Pellikka, verksamhetschef
”Gästens sjukdom går inte att bota eller bromsa och kommer således att leda till döden, och det kan jag tyvärr inte ändra på. Vi växlar fokus till att lindra och bevara det friska. Att få vara med och skapa förutsättningar och göra det bästa för att sista tiden i livet ska bli så bra som möjligt är en ynnest.”
Linda, läkare
”Jag har själv fått frågan ett flertal gånger och brukar svara att det i grunden handlar om möten med människor. Att vara där för dem som lider av sjukdom och oro, och inte minst lyssna på de närståendes behov av en pratstund. Trots allt det svåra finns där så mycket ljus och värme från alla som arbetar på Hospice. Vi är ett team och i den goda atmosfären gör alla det bästa i den situation som råder.”
Irma, volontär
”Jag tror att de som ställer den frågan till oss, själva känner en rädsla och ett obehag inför döden. Även om vi ställs inför svåra situationer och påverkas av tragiska händelser så gör vi bara ett jobb. Vi är ju inte delaktiga i de drabbades sorg. Vår uppgift är att lotsa och stötta närstående och gäster genom den svåra tid som väntar så att de kan känna sig trygga och vara bättre förberedda inför mötet med det okända. För min del känns det naturligt, utmanande och även spännande att få hjälpa till med detta. Om jag skulle känna olust inför mina arbetsuppgifter skulle jag inte kunna jobba kvar, likväl som jag inte skulle skaffa hund om jag vore hundrädd.”
Sven, undersköterska
”Om det är jobbigt att jobba på Hospice? Omöjligt att svara ja eller nej på det, då det är som livet i övrigt situationsberoende. Det man med all säkerhet kan säga är att det är helt avgörande vilken inställning man har till jobbet. Vi arbetar med fokus på livet och att vara i nuet. Det finns nog få ställen där livet är så påtagligt närvarande som på Hospice.”
Lena, sjuksköterska
”Vi vet ju att våra gäster kommer hit för att tillbringa sin sista tid hos oss. Det är ett stort ansvar att hjälpa till och göra den tiden till den absolut bästa möjliga utifrån de förutsättningar som finns för stunden. Det gäller att ge utrymme för de svåra existentiella frågorna, ångesten och sorgen och samtidigt skapa plats och tillfällen för skratt, njutning och trygghet.”
Lena, sjuksköterska